...och då skall man väl kläda sig i vinterskrud. Hoppas ni alla får en jätteskön julledighet, och ni som kommer jobba mycket, hoppas att den lilla stunden vid juldagarna och nyårsdagarna kommer ge er en välbehövlig avkoppling, och möjlighet till att se det vackra i denna värld vi lever i. Man går ju tom ibland..
Jag tänker ialla fall försöka tänka glada, positiva tankar, och känna mig full av glädje.
Äntligen! ... har jag lyckats med bedriften att lägga till en snitsig video från u-tube. Ni kan höra bättre ljudkvalité på denna låt om ni söker på spotify = mahalia jackson = sometimes i feel like a motherless child.
Om någon av er vet om någon bättre inspelning, snälla tipsa mig. Jag har letat i minnet efter någon artist som jag hörde sjunga denna sången för 15 år sedan. Det här är den bästa jag kan hitta. Jag trodde kanske Billie Holiday, Sarah Vaughan, men inte. Någon som vet om någon annan pärla?
I morse kl 06.30 öppnades den första publika etappen på ombyggnad av Centralstationen, ett projekt jag har jobbat med i cirka 1 år. Kl 16 på eftermiddagen skedde den officiella invigningen. Ni som kommer resa förbi Stockholm Centralstation i framtiden kommer antagligen passera denna den nya "ringen". Jag själv har gjort det mesta av konstruktivt och utvecklande arbete för glasräcket och anslutande detaljer på gränsen till vad man kan klara av. Det var extremt stressigt i slutet på januari när vi skulle ut med bygghandling, men jag rodde allt i hamn med hjälp av en mycket god glasentreprenör.
Sedan, att projektledningen som Jernhusen har kontraherat har gjort bort sig, och valt en undermålig (billigare) entreprenör som inte gör sitt kontrollarbete fullt ut (tex räknar hem dimensionen på glas för 3Kn/m vilket betyder att 3 st 100-kilo tunga grabbar skall kunna pressa hela sin horisontala kraft mot glasräcket), är en källa till (för mig) stor momentan sorg. Glasräcket kommer påföras stabiliserande stolpar, som i och för sig inte är en katastrof, när man döljer allt med med ballonger.
Igår när jag gick förbi, såg jag en förverkligad vacker vision, och den bilden tänker jag behålla för mig själv.
Och idag med buller-och-bång-invigning med ballonger och äkta dragqueens, Caroline af Ugglas- samt 1000-man kör framträdande och trumpetfanfar tänker jag bara; "so what! It's People that matters. Nothing else".
Det blir säkert bra.
Varför bryr jag mig så mycket? Jag tror jag har valt fel yrke. 
Jag har köpt en domän, lenasimes.com (men jag har glömt hur man skrev direktlänk), där jag skall bygga min hemsida som konstnär (den finns!). Den ligger ännu så länge i grovt stiljte, jag är sönderstressad arkitekt i fake-arkitekt-byggsverige; inte så mycket att bygga på, men "you know money", so the show must go on. Här, till er, som har tillgång till min blogg, visar jag de två målningar jag gjort under åren som jag kanske själv uppskattar mest.
Det första måleriet jag visar heter Secret Places, det är väl en dröm om en tillvaro, som man kanske aldrig kommer att nå, men det är en dröm väl värd att minnas och drömma om. Måleriet lyckades jag sälja på en debutvernissage i Oslo 1999 för den friska summan 16 000 Nkr. Jag var en av få som fick sålt den gången.
Nakenporträttet har en lång historia, ursprungligt var det en flicka som var korsfäst. Sedan, en dag, kanske två år senare, målade jag om måleriet, och fick till en Lena som i alla fall stod upp. Detta måleri kommer jag aldrig att sälja. När jag målade mig själv naken framför spegeln såg jag mig själv i just den stunden. Det är ganska "scary". Någon som såg måleriet då sa " ja, akkurat på grensen, slik du er". Det kanske räcker så.
Jag är en människa som lever på gränsen. Det kan jag leva med.
Jag använder mitt målande som min egen terapeutiska metod. Därför skall ni inte bli desillusionerande när jag visar fula målningar.
Det hör till målandets vara.
Här en terapilektion från i somras. Som ni ser är figuren till vänster mycket ful. Det tyder på en elak människa. Sådana finns. Sedan är det två figurer till, en i mitten och en till höger. Den i mitten är nog den starka personen som klarar allt, dock, som en mycket lidande människa. Så är det den lilla figuren till vänster, där verkar det inte finnas mycket hopp alls.
"all the framework that is set up to make us stay
no one is allowed to break free
it’s dangerous
one should not smile and laugh
it might be contagious
all these restrictions that mutilate our actions
and make us become grotesque portrays of ourselves
and the children suffer
always the innocent
always the children
how can mankind be so stupid
destroy himself
mutilate his own progecy
hit the most beloved one
why?
so far away from what we heard someone say
“we shall love each other”
he said so
mummy? why is that"
Inom parentes; del av min diktsamling " Passions, a story of love"
Det vet man inte. Men vid ett ögonblick släpper ångesten eller de obekväma tankarna, och man kan låta måleriet få vara. På detta måleri skall jag antagligen gå tillbaka till den vänstra figuren, för den är nu för grov i förhållande till den högra. Men kanske skall det vara så? Ofta kladdar man för mycket, och då försvinner det urspungliga. Nu skall jag börja på ett nytt. Sen får man se. Igen.
Inte mycket att säga. En seg trubbig nordbo kämpar på några timmar en lördag förmiddag.
Hello Earth! Ett gammalt fult måleri fick i vinter domen att återuppstå på nytt. Måleriet heter "Blomma min sorg", ett annat namn har varit "Tre sorger".
Lagom till påsk var två strykningar vitt färdigt, sen har jag väntat en vecka till på att det skall torka, och så drog det igång i lördags.
Stor ångest. Det här blir inte något. Söndag målade jag allt svart, men klarade inte täcka allt det gula. I kväll, måndag, blev det några tag till.
Det är alltid så för mig när jag börjar ett måleri. Det blir alltid fult och meningslöst, men just där blir jag så upprörd så jag bara är tvungen att hitta på något. Nu blev jag tagen av att måla mot svart, det blir starka kontraster.
Vi får se vad det blir av detta till slut.
To be continued....
I den sena julledigheten efter nyår har jag koncentrerat mig om att få lite ordning på stället där jag bor. Hösten har varit full med sjukdom och semester och jag inser att jag fortfarande inte har ett hem som jag vill ha det.
Tavlor har målats utan att jag hunnit se dem. Igår flyttade jag det "vita" måleriet till en norrvägg och lyckades få en bild som kanske gör måleriet rättvisa. 
På julbesök i Falun fick jag beställning om att måla en liggande kvinna i akryl. Första gången jag testade akrylfärg. Det var riktigt mysigt att måla med akryl, man kan ändra hur mycket som helst, och det tar inte lång tid. Det blev två stående kvinnor, och ingen liggande kvinna. Jag är förtjust i denna frihet som öppnar sig med akrylfärgen. Inte så allvarligt, inte lika många timmar som med den klassiska oljan. Nöjd. Är jag.
Kära vänner!
Efter en småsjuk höst har jag efter genomlevd jul och nyår bestämt mig för att jag är tillbaka. Har nog saknat min blogg en del.
