Vi har pratat om det i sommar, vem får spela Kalle jävla Blomqvist i en filmatiserad version av Stieg Larssons Milleniumtrilogi? Samuel Fröler...kanske ett hett tips? Paolo Roberto får hur som helst spela sig själv.
..i helgen som gick, det blev också tid för mer tältande. Denna gång i ett vardagsrum med två små tvååringar, och deras cirka 50 gosedjur.
En av semesterns räddare var en inköpt flytfåtölj. Den funkade lika bra som kvällsfåtölj utanför tältet som svalkande lekutstyr i havet. Vid avresa skänkte vi den till grannen "familjen". Dottern verkade skeptisk, mamman sa att dottern kommer bli jätteglad, syrran föreslog att "maybe bed for Vivi". Vivi är familjens hund, en söt pudel.
Minna Kauppi och Heli Jukkola har gjort det otroliga att vinna delat VM-guld i långdistansorientering i Ukraina. Båda flickorna är finskor, och lika söta. En riktig solskenshistoria.
Se svenska orienteringsförbundets hemsida
Det gjorde inget att svenskarna svimmade i värmen, när två så fina flickor stiger högst upp.
Orienterings-VM pågår för fullt i Ukraina. Som gammal god STOR orienteringsvän följer jag de svenska orienterarnas framfart. Men inte! Simone Niggli har idag tagit sitt 13:e guld på orienterings VM. Bästa svenska var Helena Jansson, en mycket lovande ung svenska, på femte plats.
Läs mer på svenska orienteringsförbundets hemsida.
...i Kroatien betyder lite ovanligt beteende. Stränderna är inte fulla med sand utan mestadels skarpa sten och klippformationer. Detta är något de flesta vet om. Man skall ha ett par söta badskor med gummi i sulan. Mannen på bilden är fotograferad för sina extra söta badskor. Märk spännet över överfoten som gör det till en balettliknande sko.
Jag var mycket modig när detta fotot togs, mannen sov, och jag smög intill. Men precis när jag tog fotot skrattade tre riktiga damer fem meter därifrån och mannen vaknade. Jag ursäktade mig med att "han har så söta skor". Damerna skrattade.
Efter sommarens semester har jag låtit naglarna växa. För att dölja det kraftigt vita ytterst på naglarna har jag nu inhandlat nagellack. Det funkar bra, bara jobbigt när man griper i trädrötter, för då blir det en massa smuts under naglarna. En matchande blomma (utlottat pris på dagens orientering) upphöjer den lilla fåfängan. :)
koncentration runt ravinen
På orienteringen idag känns allt inte helt som vanligt. Jag konstaterar tidigt att jag är trött, hela jag är trött, benen vill inte springa på, fast jag säger till dem. Jag känner mig mentalt mosad, men kanske blir det ny energi av att tömma ut sig helt och hållet. Senare ser jag trädsorter, hassel på väg till kontroll 7. Sådana detaljer är ovanliga under ett lopp. Till kontroll 8 har banläggaren bestämt att en jätteravin skall forceras. Först så brant ned att man inte vågar springa, sedan jättebrant och jobbigt uppför. Dumma banläggare! Jag förstår att detta kommer jag uppleva en gång till på väg hem. Mot kontroll 11 tycker jag det är irriterande jobbigt att veta att snart kommer ravinen igen. Helt plötsligt öppnar sig en av de vackraste platser jag sett. Djupt nede under berget i en ravin innan den stora ravinen ser jag den perfekta tältplatsen (se röd pil på kartusnitt).
fake bild på ravin, i verkligheten var det så mycket vackrare
Åh, hit skulle jag ta med min man på bröllopsresa tänker jag. Det är så vackert. När jag dödsföraktande har tagit mig nedför den riktigt branta ravinen igen och korsat bäcken, konstaterar jag att "och här kan man hämta vatten på morgonen". Jag förstår att idag går det nog lite för sakta, för det blir lite för mycket tankar i huvudet. På väg ut från kontroll 12 möter jag en groda. GRODAN sa : Bejaka allt det goda i livet, bejaka livets glädjeämnen. Uttryck din glädje och du gläder andra. Livets höjdpunkt är nu. Din gåva är att känna glädje och meningsfullhet. (Citat från Solöga).
Jag konstaterar att ibland är det lite annorlunda i skogen. Det är inte så viktigt att tävla, men det är alltid lika spännande att komma ut i skogen.
Här vill jag bo! Fastnar för den fina trappan från köket, som gör att min katt Sokrates kan få ett någorlunda drägligt liv. Endast 1,6 miljon i finaste Helsingborg. Man skall alltid hålla drömmar vid liv och vara snäll mot sig själv. T.ex. tillåta sig att köpa en lägenhet. Är det snällt? Hur som helst är det mycket behagliga problem att fundera över sin nya bostad.
...känner jag mig efter en ganska dramatisk vecka. Igen! Slutkorrektur från professorn på Chalmers, allt jag skrivit får jag ha kvar, nu bara stavfel att rätta upp! Och så anställningsintervju. Jag trodde inte att jag skulle bli så glad över att få gå på intervju på ett svenskt arkitektkontor i Helsingborg, och redan under intervjun bli erbjuden arbete. Jag sa bara att jag börjar, när ni vill. Fort sa de. Det kändes så bra. Idag är jag glad. Och trött. Det sista jag hasplade ur mig var att det enda som skulle kunna få mig att ändra inställning var om jag blev erbjuden fem års forskning från Chalmers, men det är en omöjlighet, för arkitekturforksning i Sverige har inte bra finansiering. Då sa min blivande chef att "om du vill ägna dig åt detta så kan du gärna gå ned på deltid, kanske 75%, det ser vi bara som positivt". Bara glad. Är jag. Och trött, nu,....förvirrad att jag helt lägger om alla planer och satsar på att bo i Nordvästra Skåne. Det känns ganska skönt...
...beställer jag en färd med Antonije ut till ön Vrnik dag 14 på Rugguggla Tour I. Den 5:e augusti. Antonije har dagen innan kört oss ut till ön och visat skulptören Lujo Lozicas hus med atelje och skulpturer. Året innan när jag var i Lumbarda och skrev på min lic, gick jag runt i Lumbarda och upptäckte stenhuggare och sjyssta små "tobecome atelier" liknande stenhus. Här är platsen att kläckas som skulptör. Att skulptera sten är en passion jag bär inom mig. Som ännu inte har fått se verklighetens ljus. När Antonije dagen innan berättar om den italienske skulptören Lujo vet jag redan att detta kan bli ett ödets sammanträffande. Fast jag försöker lägga konsten åt sidan i mitt liv, finns den alltid närvarande som "det riktiga livets" verkliga existens. Jag säger till att Antonije att nu får du köra ut mig till ön. Jag bara måste. Jag skall säga till Lujo att om han vill kan jag komma nästa sommar och vara hans asistent och få lära mig om stenhuggarkonsten. Jag känner ett visst ödesmättat moment. Jag vill inte för jag vet att om det går rätt kommer det ändra hela mitt liv. Antonije har varnat mig kvällen innan, sagt att Lujo har varit gift tre gångar, se upp Lena, så du inte blir hans nya fru.
Antonije kör mig med båt ut till Lujos residens, jag stiger iland och börjar ropa "hallå". En hund skäller och en äldre dam kommer ut på en balkong. Jag säger att jag är intresserad av Lujos arbete. "Lujo är i Korcula och kommer tillbaks senare" svarar damen. Damen är en riktig dam, pratar bara italienska, och jag kommer inte så långt med mina strävanden. Jag säger igen att jag bara är intresserad och kanske jag kan få en email-adress. Italienska damer i 55-årsåldern är duktiga på att laga mat, och servera män. Men kanske inte vet så mycket om internetvärlden. Jag går runt och smeker Lujos statyer som är under arbete. Sätter mig till slut på stenpiren och väntar på Pappa Ivan som skall hämta mig tillsammans med andra gäster som har varit på ön Gubavac under eftermiddagen. Jag frågar Ivan om konstnärens riktiga namn och tänker att Lujo var inte hemma när jag kom, jag har fått ett tecken. Jag skall inte bli stenhuggarassistent på ön Vrnic i Lumbarda på ön Korcula i Kroatien. Det känns ganska skönt...
....brukar vara en bra kombination. Läste idag i kupé, sj:s gratisblaska att människor i allmänhet är mer mottagliga för kärlek på semestern, det är varmt och man skrattar mer och det är mer bar hud.
I Supetar hade vi förutom grannarna family Stoneface (supersur mamma som bara solade och aldrig log) även grannarna Bosniska pojkarna. Blyg som jag är tog det tre dagar innan vi började prata med dem. Eftersom det stod ett I på bilen trodde jag att pojkarna var italienare och jag sa en kväll "buona sera". De svarade "bon appetit". Till slut fick jag idén att försöka fråga dem om vi kunde åka med dem i deras bil till Bol, superparadisstrand med vindsurfing (då skulle syrran få testa sin supersurfing), och på så sätt skulle vi få naturlig kontakt med de söta pojkarna. Jag våndas en hel kväll för att jag inte vågar gå de tio meterna och fråga pojkarna. På morgonen är jag modig och går över till den sötaste pojken som äter frukost. Han säger att Bol är okej, men jag vågar inte fråga om de vill åka med oss. Jag får ialla fall veta att de är från Bosnien, och att den sötaste pojken har vänner i Sverige. Han kan säga "Norrköping" och "Malmö". Senare säger han "god afton" och "hyr mår du?" till syrran. Syrran stannar upp, tänker efter, men han pratar ju svenska, och säger "varsågod" och "bara bra". De bosniska pojkarna är ute minst varje halva natt. De sover länge på förmiddagen. En morgon lägger jag tre kex på deras cigarettpaket medan de fortfarande sover. Jag är jättenervös. Nästa morgon ger jag den sötaste pojken tre fikon till frukost. Han bjuder mig på turkiskt kaffe. Den sista natten har jag planerat att gå ut hela natten, istället för att sova till kvart i fyra, och förhoppningsvis träffa de bosniska pojkarna och särkilt den sötaste bosniska pojken. De bosniska pojkarna har redan gått ut för ännu en ny natt på "stan". Jag blir fort trött och inser att det blir till att sova även denna natt. Men jag vill säga farväl till pojkarna och eventuellt utbyta adresser. Pojkarna kommer inte tillbaka från sin natt på stan och jag är jätteledsen när vi lämnar campingen halvfem på morgonen. Jag är så ledsen och inser att vissa ögonblick i livet får man aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer träffa den sötaste bosniska pojken, aldrig någonsin, och detta bara för att jag är så i grunden blyg. Jag kommer i djup stämning när vi anlänt till Split och ligger och väntar på nästa färja. Inser att i livet är det så otroligt mycket som vi hänger upp oss i, vi famlar efter mening med vår existens, men egentligen finns det ingen mer mening än det med kärlek. Jag berättar för syster, allvarligt, att det enda som gäller nu är att bli "serious religious". Detta anfall av djupstämdhet gick naturligtvis fort över, men jag är fortfarande ledsen för att jag inte utbytte adress med den sötaste bosniska pojken. Jag har gått miste om en liten Jesusjuvel.....
Efter tre veckor i Kroatien undrar man ju hur man skall tackla en hemkomst till hemlandet Sverige. Några otursmoment skall först vara på plats, så att livet kan fortsätta i lugnt och skönt tempo.
Två dagar innan avresa den 20:e juli pajade min jobbdator/hemdator. På avresedagen blev jag "phishad" på 3899 kr på London Stanstead, vilket betyder att jag vid första kontantuttag via automat på Zadar flygplats blev nekad uttag. Här bild från Split harbour den 21:e juli innan avresa ut till öarna. Jag har gått på internetcafe´och kollat vad som hänt i min bank. 3899 kr borta! I´ve been phished!
Stolt och hjältemodig bryr jag mig inte om det. So what! Vad är 3899 kronor? Egentligen?
I problemsituationen (för en hederlig svensk) ligger också inräknat att min jobbdator crashade två dagar innan avresa. Åtgärder för att snabbt fixa dator var uteslutna, såtiilvida har jag rest på semester med kass dator och förlorat redan nästan 4000 kr. Innan ankomst Kroatien.
Vid återkomst Malmö, Sturup, MMX, den 14 augusti går färden mot Ängelholm. Vid första bankomatuttag konstateras att de förlorade pengarna nu är säkert återtagna. Hur då? Jag blir ialla fall lycklig. Som en extra krydda möter jag vännerna Elisabeth och Lars på väg till Apoteket. Väl hemkommen ser jag att den som försökte "phisha" mig på 3899 kronor fick dåligt samvete och betalade tillbaka allt utom två kronor. En ekonomiskt katastrofal semester har vänt till att bli en ialla fall kontrollerad företeelse. Som extra krydda startar min dator som om inget någonsin har varit fel. "Basic survival"....
is the weather in Croatia. Yesterday we arrive at Korcula, in the small town Lumbarda, to stay with family Gregov. Big surprises for me, I stayed at this place last summer for ten days, working on my thesis, and now for the first time I have seen more than the house and the shop. We will stay in a room for five days, and I already miss the mystique about living in a tent. Supetar was a super friendly and very hot place. We stayed on the beach for seven days, really nothing else happened.
I morgon blir det mera sol. Fast jag tror detta är sista resan som solturist. Morgonjogg om morgonen piggar upp oss, sedan är det hot, hot, hotter. Jag har bytt skinn en "time", syrran är bara brun och duktig med solkrämen.
Syrran klarar inte logga in och blogga. Men det kommer fullständigare reseskildring senare from "Rugguggla Tour I". :)
