Idag var redan en småpressad dag, men jag tänkte igår kväll att det borde gå bra, bara jag jobbar metodiskt. Bilbesiktning 07.00 i morse på Berga i Helsingborg. Javisst, gick jättebra, bilen är i allravärstingform enligt besiktningsmannen.
Smålycklig rullar jag hem 07.20.
Lyckas packa en hel del på en timme och tom städa av en del golv och småytor så det ser ordentligt ut. Lite frulle med syrran. Fortsätter att packa och allt verkar följa min pressade tidsplan. Jag skall åka hemifrån 11.30
Så händer det igen att det kommer ett sms från mäklaren; visning 15.00 idag! Alltid är det utan minsta förvarning han lyckas pricka in sina visningar, och nu de två sista gångerna alltid den dagen jag skall åka till Stockholm. Som tur är har jag inte hunnit lämna hemmet någon av gångerna.
Nu blev det bråttom. Min ängel till syrra får det äresvördiga uppdraget att fixa min lysrörsarmatur i badrummet. Det klarade jag inte förra gången, och under jul verkar det inte som det har varit många pixlar igång... Syrran drar iväg och är snart tillbaka med de där extra sakerna som jag inte lyckades köpa förra gången, som gör att lysrören faktiskt fungerar. Så plötsligt funkar belysningen igen, som om ingenting i världen någonsin varit ett problem.
Okej! Jag skjuter upp min avresa en timme så att jag hinner med att verkligen göra snyggt. Packar tom ihop de sista sakerna med lite värdighet. Hämtar upp min kanadensiske ex-kollega J på Knutpunkten och så är vi på väg. Bara en timme försenad.
Märker strax att spolarvtäskan inte kommer som den skall. Bakruretorkaren funkar dessutom inte. Och jag som kommer precis från bilbesiktning, och då mådde bilen hur bra som helst! Åh, denna kyla....
Vi stannar i Ljungby, då börjar det bli dålig sikt. Statoilpersonalen har inte så många tips att ge. Detta händer allt som oftast när det är en kall dag som idag. Har det frusit så har det. Vi häller varmt vatten på huven, stoppar knappnålar in i munstyckena samt kör bilen stillastående i 10 minuter. Hjälper inte. Några andra bilar brottas med precis samma problem, så jag känner mig ändå inte som den allra värsta dumma tjejen. J får göra allt det jobbiga, blåsa ut spolarvätska, klabba och så. Syrran ger kommentar via telefonen, ja..killar är bra att ha till bilen och s-x. J ger syrran 10 points när jag berättar detta.
Okej! Vidare mot Stockholm. Efter Jönköping blir det ruggigt dålig sikt och det känns riktigt illa. Vi stannar vid Gyllene Uttern och torkar av vindrutan och fortsätter. Strax igen är det riktigt dåligt igen. Så vi stannar i Linköping och tvättar hela rutan samt tvättar strålkastarna. Åh, avgjort bättre! Nu fortsätter det ganska bra.
Så helt plötsligt börjar J bromsa, jag fattar inte riktigt vad som händer, men jag förstår att det inte går att bromsa för mycket. Vi glider stundvis under några små tiondelar av sekunder, men behåller kontakten med vägen. En bil med släp framför håller på med samma manöver liksom en bil bakom. Jag bara ser hur något riktigt illa är på väg att hända. Antingen kommer vi köra in i bilen framför, eller så sladdar vi ut i tjottahejti eller så kommer vi bli påkörda av bilen bakom. På något mirakulöst klarar vi oss alla. En kvaddad bil har blockerar halva vägbanan ser när jag vi på något sätt kommer förbi oskadda.
Sista biten upp till Stockholm är jag ganska darrig, men vägbanan är nu jättefin. Jag säger till varje gång vi kör över 95 km/h. "S'il vous plait, pas si vite! " (snälla, inte så fort!) Och "On peux mourir d'amour, c'est juste, mais mourir dans la voiture c'est pas necessaire" ( man kan dö av kärlek, det hör till, men att dö i en bil, det är onödigt).
J agerade precis som han skulle, bromsade det lilla man kan när det är halt under, höll sig på vägen och undgick att fara in i eller bli påkörd av en annan bil. Jag undrar om jag äger denna instinkt att bromsa så nätt. Anledningen till halkan var troligtvis ett lokalt temperaturfall om några grader från ca -8 till ca -5. Om man har vallat skidor om vintern vet man skillnaden mellan dessa temperaturer. -5, då funkar blå extra som valla, -8; då är det blå eller grön som gäller. Kärvheten på snön och glidförmågan går inte att ta miste på.
Så, hellre kärvt före i -8 grader än snabba isiga spår i -5 grader!
Dagen slutar lyckligt i en nybäddad säng i en villa i Stuvsta söder om Stockholm.
Så gärna kalla fören, skall aldrig mer klaga över dåligt glid; Jag skall aldrig mer stressa upp mig för mäklarvisning; Jag skall alltid kolla min bil extra noga inför långkörningar; och Jag skall varje dag vara glad för att det lilla liv jag har fått fortfarande finns.
Och skall fortsätta blogga! Att skriva av sig efter en traumatisk upplevelse är god terapi. Så tack till alla som orkade läsa!
