Jag föddes med rumpan före. Ingen som visste om att jag skulle komma, så det stora ansvaret fick väl tvillingsyster Anna axla. Har väl alltid tyckt om att se livet i ett annat perspektiv. Kanske blir en solskenshistoria till slut. Den som lever får se.

Min  dikt från i våras:

"Jag vill blomma ut i en vår och våga känna innerligt, att i år blir det fullbordat. Jag vill sakta mogna i juli och känna förväntan inför röda augustis passionerade ros. Jag vill vakna i poetiska november, då när dis och dimma färgar avbleknade grönskor i alla dess ljuva dusa färger - och mitt på Karl Johan står den sista mogna rosen med skär nyfikenhet och trotsighet. Inte alla gånger blev det så. Nästan aldrig, och hände det kom hela världens missöden i min väg. Och ändå - som markens grödor kan vila i många år, tålmodigt vänta på tillfället, vänta på att livet säger "nu var det din tur" - Blomma ut! Våga älska, våga dö! så kommer också Du stora nådens ingivelse. Liksom en religiös tacksamhet. Ja! Jag fick!. Men djupt inom oss känner vi den stora sanningen, det stora allvaret. Detta var oss bara till låns. Men vi som tröstade, längtade, ville och önskade. Vi fick också känna och lära känna alltets givmildhet."

Och så försöker man bryta och bända isär sig för denna moderns skull. Vilka krafter som lever inom henne anar jag inte. Men i min mor finns det mycket.

Om livets realitet kontra konsten

3-d dimensjonen i malerier er det mest vanskelige å få til. Her i "nerampularuka" skjedde det. Ack ja. En hard og vanskelig fødsel for min mor som fortsatt skal dø i lungekreft, vi fikk beskjed når jeg var i India og malte. Men visst er det slik, alle skal vi dø? Ikke mye man kan si, bare prøve å være snill.