oRo som slÄPper

De senaste nätterna har jag vaknat vid halv-två och inte kunnat somna om förrän vid halvsex. Jag har oro inom mig, ett nytt byggprojekt skall inom några veckors tid smälta ihop och "stämma". Söndag natt när jag vaknade hade jag såpass klarhet inom mig att jag förstod att det är ett trauma som spökar från förra projektet jag jobbade med, och med ovisshet om "katastroferna" fortsatte efter att jag slutade eller om det verkligen blev färdigt, gick jag in på nätet och tänkte jag måste få veta. Det fanns en bild på barnskolan jag slet med i 1,5 år. Skolan belv färdig i tid!
Nu när skolan är full med barn skall jag ringa min gamle chef och fråga om han har fler bilder. Han har antagligen slitit med ekonomiska uppgörelser, men kanske han är lite glad. Trots allt.
Att vara arkitekt är lite som att våga vara med i "flow". Man måste hänga med, man måste vilja vara intresserad, man måste välja att vara otroligt "duktig", klura ut svåra möten, våga prata, våga vara "tråkig", våga vara ödmjuk och kommunicerande. Och man måste våga lida lite. I det hela är jag glad att jag jobbar som arkitekt. Trots allt!

Brattvåg Barneskule, Haram kommune, Sunnmöre fylke