Beata Beatrix

och andra sköna suktande själfyllda damer har kunnat beskådas på Nationalmuseums utställning "Prerafaeliterna". En grupp engelska konstnärer som vid 1800-talets mitt gjorde protest mot gängse konstuppfattningar och gick tillbaka till tiden före Rafaels storhetstid. Dvs, nu sviktar mitt minne, ca 14-1500 tal tror jag, ungrenässans och i viss mån medeltid. Kanske var gruppen en efterföljare till den tyska (österrikiska?) Sturm und drang-rörelsen. Hur som helst, tillbaka till allvar, äkthet, suggestiva bilder, känslomässiga teman. Djupt och svårt.
Beata i bilden ovan, egentligen konstnärens fru, är på väg att dö, en duva levererar en vit opiumblomma (med gloria över fågelhuvet!). Till vänster står den röda glödande döden, till höger står Dante (tillika konstnären), bakom allt Ponte Vecchio. Florens 14-1500 tal, stora ideal, allvar, passion, lidande. Den vita opiumblomman symboliserar också att den kära hustrun dog av drogmissbruk. Häpp! Jag kommer ihåg när jag läste Dante "La divina comedia", det var smäktande.
Jaja, ni som har läst komedin kanske känner igen er.
Idag inte så berörd, men lite förtjust ändå. Kliar lite i fingrarna. Så fint man kan måla ändå... Nedan Vanity (Fåfänga), också en vacker studie.

Vad ser man mer när man tagit bilen 10 minuter och parkerat på Blasieholmen? Jooo, Slottet. Kungens trädgårdsmästare har klippt de gröna buskarna perfekt!