pojkar och semester....

....brukar vara en bra kombination. Läste idag i kupé, sj:s gratisblaska att människor i allmänhet är mer mottagliga för kärlek på semestern, det är varmt och man skrattar mer och det är mer bar hud.
I Supetar hade vi förutom grannarna family Stoneface (supersur mamma som bara solade och aldrig log) även grannarna Bosniska pojkarna. Blyg som jag är tog det tre dagar innan vi började prata med dem. Eftersom det stod ett I på bilen trodde jag att pojkarna var italienare och jag sa en kväll "buona sera". De svarade "bon appetit". Till slut fick jag idén att försöka fråga dem om vi kunde åka med dem i deras bil till Bol, superparadisstrand med vindsurfing (då skulle syrran få testa sin supersurfing), och på så sätt skulle vi få naturlig kontakt med de söta pojkarna. Jag våndas en hel kväll för att jag inte vågar gå de tio meterna och fråga pojkarna. På morgonen är jag modig och går över till den sötaste pojken som äter frukost. Han säger att Bol är okej, men jag vågar inte fråga om de vill åka med oss. Jag får ialla fall veta att de är från Bosnien, och att den sötaste pojken har vänner i Sverige. Han kan säga "Norrköping" och "Malmö". Senare säger han "god afton" och "hyr mår du?" till syrran. Syrran stannar upp, tänker efter, men han pratar ju svenska, och säger "varsågod" och "bara bra". De bosniska pojkarna är ute minst varje halva natt. De sover länge på förmiddagen. En morgon lägger jag tre kex på deras cigarettpaket medan de fortfarande sover. Jag är jättenervös. Nästa morgon ger jag den sötaste pojken tre fikon till frukost. Han bjuder mig på turkiskt kaffe. Den sista natten har jag planerat att gå ut hela natten, istället för att sova till kvart i fyra, och förhoppningsvis träffa de bosniska pojkarna och särkilt den sötaste bosniska pojken. De bosniska pojkarna har redan gått ut för ännu en ny natt på "stan". Jag blir fort trött och inser att det blir till att sova även denna natt. Men jag vill säga farväl till pojkarna och eventuellt utbyta adresser. Pojkarna kommer inte tillbaka från sin natt på stan och jag är jätteledsen när vi lämnar campingen halvfem på morgonen. Jag är så ledsen och inser att vissa ögonblick i livet får man aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig mer träffa den sötaste bosniska pojken, aldrig någonsin, och detta bara för att jag är så i grunden blyg. Jag kommer i djup stämning när vi anlänt till Split och ligger och väntar på nästa färja. Inser att i livet är det så otroligt mycket som vi hänger upp oss i, vi famlar efter mening med vår existens, men egentligen finns det ingen mer mening än det med kärlek. Jag berättar för syster, allvarligt, att det enda som gäller nu är att bli "serious religious". Detta anfall av djupstämdhet gick naturligtvis fort över, men jag är fortfarande ledsen för att jag inte utbytte adress med den sötaste bosniska pojken. Jag har gått miste om en liten Jesusjuvel.....